Jag låg på britsen och narkosläkaren sa att "nu börjar vi", men jag sover inte!!!

-OCh jag har fått muskelapslappnande medel

och

var medveten om allt men kunde inte meddela mig, jag hade öppna ögon och såg och hörde allt-och var skräckslagen!!

Ingen ifrågasatte om jag sov.

och tänkte -nu dör jag

jag försökte blinka, ropa, vifta, men INGET fungerade

PANIK!!! Dödsångest!!!

Kändes som om jag blev utsatt för tortyr.

Jag hörde när ect-sjuksköterskan säger:"nu kör vi" och hur han

satte in bitblocket i min mun-

fick ännu mer panik!

SKRÄCKSLAGEN!!! jag får ingen luft!!!!!!

Allt tar så lång tid,

det känns som en EVIGHET!!!!!!!

Jag känner att han "tvättar" mig, sätter elektroderna mot mitt huvud, jag känner och hör

 ett PANG!!!!

då slocknar jag...

På uppvakningen sa man att jag sovit väldigt oroligt ,jag låg och gnydde i sömnen.

När jag vaknade hade jag mycket svår ångest, jag berättar om mina upplevelser och personalen ordnar så att narkosläkaren kommer och pratar med mig, han sa att man skulle byta sömnmedel och att det inte skulle hända igen.

Det var min 9:e behandling.

Jag upplever allt om och om igen, och då kallsvettas jag och har kraftig dödsångest.

Det som inte skulle hända igen gjorde det!!!

Och nu gick jag polikliniskt på ect:n så efteråt var jag ensam med mina upplevelser.

-Min 11:e behandling händer samma sak IGEN!!!

Upplevelserna är desamma som jag beskrivit ovan, men med mycket större intensitet och-om möjligt ännu värre DÖDSÅNGEST!!

Jag har en annan narkosläkare, och jag upplever honom som väldigt slö, han står vid huvudändan med Rubensblåsan i handen och för en teoretisk diskussion med övrig personal i rummet om ECT behandling

istället för att verkligen se till att jag sover och mår bra..

Man börja söva mig

-men

jag sover inte utan känner att jag inte kan andas eller röra mig

och får ingen luft!!!!

-igen, jag tror inte det är sant!!!!

Blir irrtiterad på narkosläkaren, tycker att han borde se att jag inte kan andas eller att jag inte sover och att han borde assistera min andning-och se till att jag somnar

Försöker skrika HJÄLP MIG!!!!

Stå inte bara där utan GE MIG LUFT!!!!!!!!!

JAG DÖR!!!!!!!!!!

Sjuksköterskan stoppar in bitblocket och gör iordning -och nu vet jag vad som väntar..

-

Känslomässig och psykisk TORTYR!!!!!

Det känns som om jag är utvald till nåt ont experiment!!!!!!

HJÄLP MIG NÅN!!!!!!!!

Och det tar en OÄNDLIG tid!!

Upplever ett PANG och allt blev svart igen.

Fick åka hem ensam i taxi med dessa upplevelser och en FRUKTANSVÄRD ångest!!

Önskar inte att nån ska behöva uppleva detta!

Jag är fullständigt medveten att man är måste ha en ytlig narkos för att få tillräckliga kramper

-men

jag är också fullt medveten, som narkossjuksköterska själv, att man man har tillräckligt med parametrar för att avgöra om en patient sover

-och att man alltid ser till att patienten sover innan man börjar.

-och

att narkosläkaren, som har ansvaret, har skyldighet att vara uppmärksam i sitt viktiga arbete.

Sådana diskussioner som fördes distraherar och gör en ouppmärksam på den/det man egentligen är där.

Jag mår mycket dåligt av det jag upplevt!

Jag som tidigare lider av Posttraumatiskt stressyndrom...

Minnesbilder dyker upp dagligen och jag minns exakt vad som hände och som gjordes, kristallklara minnen-trots att jag hade svåra minnesförluster efter behandlingarna.

Jag får ofta känsla av att inte kunna andas.

Och så fort tankarna på vad som hände eller om jag pratar om det så får jag dödsångest!!

Jag har tagit upp mina känslor när det hände och att jag mår jättedåligt av det med Överläkaren på avd där jag varit inlagd, tyvärr har jag upplevt honom som ointresserad, han har negligerat det.

Vid ett tillfälle lutade han sig tillbaka och berättade leende att förr fick man minsann ect i vaket tillstånd!!

MEN då använde man inte heller curare, så då kunde man ju både andas och skrika-vilket inte jag kunde!!!

 Attityden mot mig var verkligen inte bra!

Det kändes mycket viktigt att få berätta mina känslor,

jag mår ju pyton av det.

Jag har anmält till HSAN det som hänt och ringt chefsläkaren på anestesin

som beklagade det som hänt. Jag hade ringt honom och ville han skulle anmäla till Lex Maria.

Jag önskar att ingen annan ska behöva uppleva det jag gjort att vara vaken och inte kunna andas-och inte kunna meddela sig!

Det är ett fruktansvärt trauma att leva med dom plågsamma minnena och jag mår pyton av det!